Jag försöker jobba efter att mina hästar inte ska kunna placeras i det där ”dressyrhäst-facket”. Vi ska kunna hitta på lite allt möjligt, både i och utanför ridhuset. Det kan dock innebära att man får sig en åktur man från början inte planerat, men som tur är, är dessa tillfällen inte på daglig basis.
Vad jag vill skapa med ”min typ” av miljöträning är att bygga ett band ihop med var och en av mina hästar. Förtroendet och tilliten tar tid att bygga upp, men eftersom den bästa tiden spenderas i stallet så gör det mig ingenting alls.
Ett exempel på att miljöträning (utförd på rätt sätt och i rätt stegringsgrand) verkligen ger en tryggare individ är min ena häst Chilli. Hon kom till mig som 4 åring, hanterad och riden i 8 veckor. Explosiv, flyktbenägen och till råga på allt fux. Dock inget ont om fuxar – jag älskar dom.
Dom första gångerna vi lämnade ridhuset för att skritta ut en runda kändes det som hennes hjärta skulle hoppa ut från hennes bröstkorg, för att inte tala om första gången vi mötte en lastbil längst med vägen (det blev en och annan sådan där åktur som man inte riktigt planerat).
Det är nu 3 år sedan jag fick hem henne och idag klarar hon av både traktorer (dom kommer ju ofta med mat) och när grannens barn har kalas och hängt upp ballonger på brevlådan.
Vår senaste träning blev, lite spontant, skotträning.
Döm av filmen nedan – visst har vi kommit en bit?